Basekit är ett webbaserat verktyg för att bygga webbsidor från Photoshop-filer. Jag har inte testat det så mycket, men det fungerar riktigt bra om du snabbt behöver bygga något enkelt.
Basekit har tidigare varit en stängd beta, där du får registrera dig och hoppas på det bästa. Nu är det dags att öppna upp för alla:
We really appreciate everyone who’s shown an interest, got involved, got in touch or started a BaseKit fanclub (okay, maybe not that last one) during our private beta stage. Everyone of you have helped us take BaseKit to the next level, making it easier to create a rich, dynamic websites without having to code. Coming later this month BaseKit will be go public beta, watch this space.
För de som verkligen känner mig måste den här posten kännas ganska surrealistisk, i mina ”kretsar” är jag inte direkt känd för att vara den mest organiserade. Många ser mig nog som snäll, lugn och ordentlig, men också rörig, ostrukturerad och rent av lat.
Under min tid i Ljungby studerade jag på heltid, plus att jag hade två extrajobb på runt 50%, plus att jag var studentambassadör, plus satt i studentföreningens styrelse, plus att jag var ordförande i den kommitté som krävde mest engagemang. Lägg där till att jag var en av CILarna som festade mest, och i mitt tyckte bäst, och missade aldrig en fest (förutom då jag jobbade kväll/natt).
Är det någon som tror att jag skulle klara det här om jag inte var strukturerad eller hade lite ordning på mig själv?
Utåt sett så kan jag dock hålla med om att jag är ganska rörig, mitt skrivbord är ofta ganska avslöjande (även om det på bilden ser skapligt ut).
För exakt ett år sedan, 7 mars klockan 17.18, registrerade jag mig på Twitter. Man brukar ju säga att det känns som igår, men om sanningen ska fram så känns det som att jag alltid har hängt där. Det borde vara omöjligt att skaffa sig så många olika kontakter på så kort tid.
Jag är inte direkt någon early adopter på Twitter, egentligen inte ens på den sociala webben. Ett par månader innan jag begav mig till Twitter hängde jag på Bloggy och tyckte att det var underbart. Tyvärr lever Bloggy på existensminimum nu. Detta, tillsammans med att jag fick mitt första bloggjobb på Nolog, var troligtvis ett stort bidrag till vårt uppsatsämne: Social Media Marketing.
På något sätt har jag också snittat nästan 21 tweets per dag, under mitt första år.
Då var det dags att rulla ut lite försiktigt, Sveriges portal för informationslogistik. Helt plötsligt började började folk hitta dit utan att jag sagt något, så det finns väl ingen anledning till att hålla det ”hemligt” längre.
Jag har idag installerat Disqus här på bloggen efter ganska mycket funderande. Jag testade det en kort period för ett par månader sedan men gillade det inte, men för några veckor sedan började Disqus-diskussioner blossa upp lite varstans. Jag har inte många besökare och får ännu färre kommentarer så egentligen gör det inget om det skulle börja strula, det är bara att gå tillbaka till vanliga WP-kommentarer.
I wanted simple Twitter and Facebook login for commenters.
I wanted simple subscription alternatives without installing additional plugins.
Disqus in particular is used widely, that makes the commenters feel right at home.
I wanted to try a hosted comment solution on a public site.
I wanted to see how fast I could deploy something like Disqus on a site. The verdict? Real fast…
De två saker jag tycker är viktigast med kommentarer är att de blir trådade och att det är enkelt att få notifieringar ifall någon mer kommenterar. Kopplingen till Twitter och Facebook är bara ett plus.
Kommentarer är egentligen den viktigaste delen i en blogg, det är här posten har chans att utvecklas genom utomstående tankar. Se bloggposterna hos TDH eller Nikke Lindqvist där de diskuterar Disqus.
Det är dock två saker som irriterar mig.
Under rubriken står det hur många kommentarer inlägget har, och det vill jag kunna ändra eftersom det bitvis står på engelska. Jag vill också kunna ta bort ordet ”Reaktioner”. Nere i kommenterarer är alla länkar brandgula som de ska vara, men något verkar bli fel när man kör mouse-over – texten blir vit men bakgrunden ändras inte till brandgul som på resten av bloggen.
Om någon har tips på några enkla lösningar blir jag glad.
Tanken var att det här skulle publicerats redan förra veckan men de senaste dagarna har jag haft mer att göra än jag klarar av. Jag ska försöka ta det hela från början men jag kan redan nu säga att nej, jag har inte tackat nej till något jobb. Men jag har de senaste dagarna befunnit mig i en situation som fått mig fundera, vågar jag tacka nej till ett jobb?
Det är väl ingen hemlighet att Google Wave inte blev som alla hade hoppats, troligtvis inte ens som Google hade hoppats. Igår lanserade Google deras nya tjänst, Buzz, som håller på att rullas ut till alla Gmail-användare.
Idag snubblade jag över en föreläsning med Johannes Sundlo som bad mig gästblogga på HR Sverige. Egentligen var det ett prov i en retorikkurs men han utnyttjade tiden genom att prata om vikten av att bygga nätverk som HR-student.
Tio jobb på 200 studenter. Visserligen pratar Johannes om HR-branschen men det passar väl lika bra in på oss informationslogistiker, eller vilken bransch som helst för den delen. Därför måste vi bygga upp vårt informationslogistiska nätverk.
Förhoppningsvis får jag upp en portal för oss inom en vecka, men jag behöver hjälp. Av såväl nya som gamla informationslogistiker. Vilken typ av innehåll behövs för att vi faktiskt ska vilja besöka portalen?
Nu när jag tagit examen har jag funderat lite på jobb, hur man ska tänka och agera. Jag är beredd att ta i princip vilket ”skitjobb” som helst för att ha något att göra, och självklart tjäna pengar, tills jag hittar drömjobbet. Dilemmat jag har är att det känns oschyst att ta ett ”skitjobb” när jag vet att jag kanske slutar om en månad, eller till och med om en vecka.
När jag köpte min iPhone hade jag faktiskt inte något spelande i åtanke. Jag prioriterade att kunna vara uppkopplad, synkronisera kalender, anteckningar, to do’s och sådant som egentligen fungerar på vilken mobil som helst, fast lite bättre på iPhone. Utan att överdriva och gå in på detaljer så har den förändrat stora delar av hur jag lever mitt liv.
Men iPhone är inte bara en bra telefon, det är också en spelmaskin och en riktigt bra sådan. Det finns tiotusentals spel att välja mellan, om inte fler. Jag har försökt att inte gå bananas utan hålla en rimlig nivå. Just nu har jag ”bara” elva spel installerade, de flesta enkla men väldigt beroendeframkallande. Här har ni dem, utan inbördes ordning och med länkar till App Store (och ja, det är väldigt varierande kvalitet på klippen):
Det här är min (Johan Wigmo) blogg. Jag skriver om saker som förhoppningsvis inte bara jag tycker är intressant. Blå/lila åsikter, IT, Kommunikation och Internet. Ungefär så.
Det här är tänkt att vara en sida i rörelse, så det är inte omöjligt att utseende eller funktioner kan se konstiga ut ibland. Troligtvis så testar jag bara något nytt just då.
Till och från bloggar jag även hos SocialMedias.se, där jag skriver om sociala medier. Tråkigt vardagstjafs hamnar på Posterous.
