Jag menar att kulturskapande och kultur-”konsumtion” (ett litet misslyckat begrepp, men du förstår nog vad jag menar) inte är samma sak. Idag har vi en upphovsrätt som skyddar en ung kreatörs verk fram till dennes 150-årsdag. Det må skydda skaparen, men underlättar naturligtvis inte för de som vill ta del av verket.

Det jag menar med att kopiering endast får ske för privata ändamål är säkerhetskopierng om du redan äger originalet. Alltså inte illegal nedladdning. Men kan hålla med dig om att det är rätt otydligt skrivet.

Att de anser sig bestulna på en missad försäljning håller inte jag heller med om, allting som har laddats ner hade inte blivit köpt om det inte gick att ladda ner, men det är lite så diskussionerna har varit.

Jag kan också tillägga att det inte bara är mina åsikter, utan det är en skoluppgift. Jag är för upphovsrätt, men i en mildare och mer flexibel form.

Det håller jag inte alls med om. Upphovsrättens syfte är att se till att allmänheten får tillgång till ett brett kulturutbud.

Det är alltså inte tillåtet att kopiera någon annans verk för egen ekonomisk vinning, utan endast för privata ändamål.

Litet konstigt att ställa dessa två mot varandra. Snarare borde man nog jämföra tillgängliggörande för allmänheten med kopiering för privat bruk.

”Det finns två ganska uppenbara anledningar till var upphovsrätten finns, (1) det ska vara möjligt för konstnärer att försörja sig på sitt arbete vilket i sin tur ska leda till att (2) kulturskapandet kan fortleva.”

Och om ingen får ta del av detta kulturskapande, skulle samhället då ändå vilja uppmuntra det. Nej, se ovan – syftet är att folk ska få ta del av det som skapas (men systemet måste naturligtvis vara långsiktigt hållbart).

”Upphovsrättsinnehavarna anser sig dock bestulna på en missad försäljning.”

Det går inte att bli ”besluten” på det, lika litet som ett företag som utkonkurreras av andra företag blir bestulet på sin inkomst. Låt oss helt enkelt kalla upphovsrättsintrång för upphovsrättstrång.