När jag pratar telefonförsäljare så menar jag givetvis folk som säljer saker via telefon och inte sådana som säljer telefoner. Självklart. Jag har aldrig riktigt förstått de som verkligen vill jobba som telefonförsäljare. Visst, man kan nog tjäna riktigt bra med pengar (i alla fall om man ska tro på alla historier) men det är troligtvis inte så vanligt.

Jag har själv jobbat som telefonförsäljare, i ungefär en månad efter gymnasiet. Jag var väl ung och dum, eller nått, och jag tjänade inte speciellt mycket pengar. Jag fick känslan av att vara lite otrevlig mot kunden, och gärna dra några vita lögner för att få sälja. Det är inte riktigt min grej.

Hur som helst, dit jag ville komma. Igår ringde en telefonförsäljare till mig. Det händer ganska ofta eftersom min mor stod som ägare på mitt telefonnummer när jag fick min första telefon, och min mor har ett företag (som visserligen har legat i vila i fem år ungefär). Telefonnumret hade dock ingen som helst koppling till företaget, så egentligen borde det inte spela någon roll. Gårdagens samtal:

Johan: Hej det är Johan. Eller hur jag nu svarar i telefonen.

Försäljare: Hallå! Hur är läget idag? – Ok, varför presenterade han sig inte?

J: Jo tack, det är bara bra.

F: Härligt att höra! Förresten, är det du som är firmatecknare på Wigmo Konsult? Borde han inte veta namnet på den han vill prata med?

J: Nä, det är min mors företag. Fast det har nog legat i vila i minst fem år.

F: Jaha, det var konstigt att jag har ditt nummer här i så fall. Har du någon aning om varför jag har det?

J: Jag tror min mor tecknade abonnemanget i mitt namn för cirka 10 år sedan. Det är väl kanske den enda anledning.

F: Ja, så måste det nog vara. Har du något nummer till din mor? Hörde han inte att jag sa att företaget har legat i vila i fem år?

Suck…